Citat-mobil


on

Ständigt uppkopplad – ständigt frånvarande


När maten kommer – två fantastiska rostbiffsallader och en ”korv med mos” – har vi glidit över från närvaro till frånvaro.

Magnus berättar om Sherry Turkles bok ”Alone together – why we expect more from technology and less from each other”. Turkle är en forskare från MIT som baserat på 15 års forskning skriver om hur teknologin påverkar våra relationer. Jag sätter upp boken på min överfulla ”att läsa” -lista.

Med hjälp av teknologin kan vi ”undgå det besvärliga i att vara här och nu” menar Magnus och tar upp som exempel att vissa av hans studenter är uppkopplade på Facebook under hans föreläsningar.  ”Det är viktigt att vara på tråkiga föreläsningar”, säger han och ler. Han pekar på att det finns de som är beroende av twitter, sms, facebook för att faktiskt känna de känslor man har. Att känslan inte finns förrän den har speglats och bekräftats och att personen kan fortsätta att sms:a tills någon av ens ”vänner” har sett och reagerat.

Ständigt uppkopplade och ständigt frånvarande. Jag kommer att tänka på en notis om en mamma vars barn ramlat i poolen och som twittrade om det medan ambulanspersonalen gjorde hjärt- och lungräddning. Eller tonåringen som åker på semester till Nice med farmor men som sitter inne på hotellet i två veckor för att vara med kompisarna på Facebook och Skype.

Samtidigt är det kanske för enkelt, förlegat (och på gränsen till dömande) att tala om ”ständigt uppkopplad - ständigt frånvarande”. Kanske gränsen mellan virtuell och ”faktisk” verklighet blir allt suddigare? Hur länge till kommer det vara meningsfullt att göra skillnad på det verkliga och det virtuella? Kanske våra teorier, förklaringsmodeller och uppdelningar behöver anpassas mer efter det samhälle vi lever i idag, som våra barn lever i?

Att det är viktigt att ha tråkigt har jag hört sedan jag var liten. Jag säger själv samma sak till min son, men stämmer det? Varför är det viktigt?

Tågresor har alltid varit potentiellt långtråkiga, en transportsträcka i värsta fall – tid att tänka i bästa fall. Idag finns ingen ursäkt att inte jobba under resan. Under min senaste Stockholmsresa satt folk, vagn efter vagn, säte efter säte, med sina bärbara datorer. Antingen såg de på film eller så arbetade de. Idag finns oändliga möjligheter att fly in underhållning eller i arbete. Vad får det för betydelse?

”Om du ska vara riktigt effektiv ska du ta livet av dig” utbrast min mentor en gång när han tröttnade på min oförmåga att göra något bara "för att", utan tanke på nytta, på vad som ska komma ut ur det. Samme man gav mig i hemläxa att lägga mig på sängen och titta upp i taket tillsammans med min son - en underbar lördag.

Lunchen närmar sig sitt slut. Två timmar, och vi har hunnit prata och vända och vrida på allt från vår egen praktik till frågor om auktoritet och tillhörighet och det mystifierade ledarskapsbegreppet.

Vi dricker vårt kaffe och jag tänker att jag är lyckligt lottad att få sitta såhär och tänka med andra.

/Johanna Steen, MiL Institute

on

Att vara närvarande

Tanken att övningen kommer mellan oss och frågan hänger kvar ett tag. Idén att övningar gör oss alla mindre exponerade (inklusive konsulten) leder mig in på frågan om konsultens (handledarens) närvaro. Med närvaro så menar jag till vilken grad man är ”här och nu” i rummet; följsam, uppmärksam och lyhörd på vad som händer inom sig själv, i gruppen, i rummet och i stunden.

Det är svårt att säga något om din närvaro men jag kan berätta om min.

Manus – den första tiden i MiL var jag beroende av manus. Jag var upptagen med att inte låta min inre osäkerhet och oerfarenhet av situationen lysa genom. Så upptagen av rädslan att det skulle synas att jag var en bluff att jag slösade massa tid på att öva in det jag skulle säga. Tid som jag hade kunnat ägna åt att tänka på processen, på gruppen, på frågan. I rummet blev jag sedan bunden till en plan som hämmade mina reaktioner och min följsamhet för den grupp jag mötte och som gjorde mig benägen att se det som hände som fel – bara för att det inte var enligt vad jag hade planerat och föreställt mig.

Upptagen av min egen prestation, av min rädsla för misslyckande var jag inte särskilt närvarande. Situationens press – att stå där utlämnad på en scen som jag inte hade kontroll över och med risk att blotta mina tillkortakommanden – fick mig att söka trygghet i planering och förberedelse och jag hatade det, för jag kunde se hur det påverkade det jag ville åstadkomma med de grupper jag mötte. Manuset kom mellan mig och gruppen.

Även om jag beskriver min erfarenhet tror jag inte att jag är ensam av att vara upptagen av frågor kring prestation och misslyckande. Det är särskilt vanligt i en ny roll, ny ansvarsposition – ny som chef…

Vad har du för trygghetsbeteenden som kommer mellan dig och de du vill påverka, mellan dig och det du vill åstadkomma?

Jag har avundats de mer erfarna konsulterna som kan stå upp och ner och prata om vad som helst. De ter sig oberörda av relationens press på att vara expert och på att ha alla svar. Vissa bejakar bekvämt expertrollen, andra undviker den snyggt. De kan fiska upp exempel efter exempel ur bakfickan. Konsultens trygghetsväska packad till bristningsgränsen.

Frågan är när man är som mest medvetet närvarande? När en uppgift, eller ett beteende är automatiserat eller när allt är nytt och obekvämt? När det går på automatik så kanske det finns mer energi och uppmärksamhet över till annat men ibland kan tidigare erfarenheter och kunskaper komma i vägen för att se det unika i den nya situationen.

En hållbarhetsstrategi för att kunna vara närvarande

Det är utmattande att vara närvarande. Jag tänker tillbaka på det första året som nybliven mamma. Det mest påfrestande var inte sömnbristen utan det oavbrutna kravet på närvaro. Omställningen till att följa en annan människas behov. En liten människa som dessutom bara existerar på ett ”här och nu”- plan. Där det inte finns utrymme att förställa sig, gömma sig eller gå undan. Ibland var jag tvungen att slå på tv, radio eller ringa in en vän bara för att göra situationen och relationen mindre intensiv.

Närvaro kräver en hållbarhetsstrategi – för att ta ett populärt begrepp. Det är sårbart att vara på scen och det tar på krafterna att vara lyhörd och följa andra. Jag kan se hur mina mer erfarna kollegor har utformat rutiner och strategier för att hantera baksidan av det spännande konsultarbetet.

Hur stödjer vi varandra och de chefer vi arbetar med att vara närvarande? Att komma i kontakt med sig själva, med varandra och med frågan?

 

Att hjälpa deltagaren vara närvarande

Jag kommer ihåg när jag var på ”grupprelationskonferens” under min psykologutbildning. Det var ett AGSLO- inspirerat upplägg och för oss som aldrig hade varit med om något liknande var det otroligt utvecklande – men påfrestande. Jag var tvungen att gå iväg i en paus för att ringa en vän, bara för att hålla kontakten med verkligheten utanför och inte bli galen.

Det här är något jag ofta ser i ledarskapsprogram. Deltagare som springer ut och ringer i pauserna. Kanske har man ännu inte kunnat släppa jobbet (eller så har de på jobbet inte helt släppt iväg en) eller så är man kanske i behov av att känna att man har band till verkligheten utanför. Oavsett vad det handlar om så påverkar det ens närvaro och den enskildes närvaro påverkar gruppen.

Jag har hört talas om konsulter som använder sig av störsändare för att få deltagarna att vara kvar i rummet eller som förlägger arbetet i områden där det inte finns täckning. Det är ett sätt att hjälpa deltagarna vara närvarande men man riskerar att lösa problemet åt dem istället för att ta diskussionen om närvaro och hjälpa dem att se hur närvaro är en viktig faktor för lärande och utveckling. Att föra närvaro som begrepp upp på agendan. Sen är det upp till var och en att ta ansvar för att reglera sin närvaro utan att skuldbelägga någon.

Kanske är det en svår fråga att ta i för att vi lever under liknande förhållanden själva? Ett högt tempo, redan på väg till nästa möte innan det första är slut. ”Jag har inga problem att gå in och ut ur grupper”, sa en konsult till mig en gång. Och grupperna du går in och ut ur, hur påverkas de? ville jag säga men jag sa inget.

Vid mitt senaste uppdrag valde vi att tidigt ta upp frågan om närvaro och hur vi kan hjälpa varandra vara närvarande. Bland annat bad jag deltagarna att gå lite avsides om de behövde ringa för att inte stressa upp de som valt att stänga av telefonerna. När jag i första pausen går ut för luft springer jag på en av deltagarna som pratar i telefon. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite besviken särskilt eftersom hans samtal drar över pausen och vi får vänta på honom. Men så kommer han in och säger: ”Nu har jag fixat så att det finns de som täcker upp och att alla vet att jag inte är anträffbar förrän på fredag. Nu stänger jag av mobilen.”

Det är svårt – och kanske inte ens nödvändigt – att veta exakt vad som får betydelse för lärandet och för processen; övningar, samtal, erfarenhetsutbyten, perspektiv och distans. För någon kan det kanske vara just det att för första gången på år stänga av telefonen.

Johanna Steen, MiL Institute

on

Att vara mer minimalistisk

”Vi skulle kunna vara mer minimalistiska. Ibland blir vi för övningsfokuserade”, säger Magnus. ”Vi skulle kunna ifrågasätta mer, när och om, vi behöver övningar”. När han säger det tänker jag att det säkert kan hända att övningar kommer mellan oss och frågan, mellan oss och behovet. Både stora som små övningar.

Jag kommer ihåg en gång då jag själv var med i en grupp som skulle dela tankar i en viss fråga. En av oss föreslog att vi skulle göra det med hjälp av en speciell samtalsteknik och i en speciell form. Helt plötsligt omvandlades det viktiga samtalet till en övning och jag blev både upptagen med att försöka förstå övningen och med att följa formen. Att lyssna på de andra föll bort. Man skulle kunna säga att samtalet blev mindre laddat och att det blev lättare att uttrycka sig men man skulle också kunna säga att vi tappade både nerven och den viktiga frågan.

Övningar som Tårtfabriken och MiLrally är populära, både hos oss och hos uppdragsgivare. Jag gillar dem och tycker att de ger oss något starkt att jobba vidare med. De imiterar och lyfter upp de processer som sker i vardagen men inom en ram för lärande, paus och reflektion. Där lärandet är i förgrunden och uppgiften i bakgrunden till skillnad från i verkliga livet (även om det inte känns så i stundens hetta).

Istället för att prata så gestaltas frågan, relationer och det egna förhållningssättet. Aha- ögonblick följs av insikter och igenkännanden. Förståelse som vi minns, som känns i kroppen istället för en förståelse som enbart är intellektuell.

I ett uppdrag gjorde vi ett MiLrally ena dagen och jobbade med frågan dagen därpå. I den avslutande reflektionen kommenterade en av deltagarna: ”Igår var jag mest irriterad – varför skulle vi lägga så mycket tid på att gå runt och leta skyltar? Men idag, när vi jobbat vidare med vår frågeställning, förstår jag mer hur det hänger ihop”.

Medan Magnus och Lena pratar, funderar jag på vad det skulle innebära att vara mer minimalistisk. Jag förstår det som att vi skulle kunna stanna kvar i frågan och inte nödvändigtvis skapa de mest elaborerade designerna för att jobba med den.

Vad hade det krävt av mig som konsult? Vilken press hade det satt på mig att kunna hålla gruppen och frågan? Kanske är det så att övningar också skyddar mig från att exponeras och gör frågeställningen och frågeställarna mer hanterbara, inkapslade inom övningens ramar?

Först tänkte jag att det var lite kontroversiellt att tänka minimalistiskt men det beror nog på hur man tolkar MiLs kärnkompetens – ”to design and implement processes of innovation, change and learning…” Om ”övning” har fått bli en synonym för design. Alla övningar är resultat av en design men all design behöver inte resultera i övningar.

/Johanna Steen, MiL Institute

on

Lustfull självrannsakan


Det är den första riktiga höstdagen i Lund. Regnet öser ner och under lågt hållna paraplyer navigerar vi mellan vattenpölar och mötande cyklister. Det är för rått och kallt ute för att ta sig längre än de 50 meter som skiljer kontoret från den nyöppnade restaurangen på hörnet. Väl innanför dörren blir vi stående i den trånga entrén tillsammans med andra förhoppningsfulla lunchgäster som försöker få ögonkontakt med servitören som rusar mellan köket och den överfulla matsalen.

Några månader tidigare var jag med på en annan lunch. Den gången i ett somrigt och soligt Lundagård, men några av matgästerna var desamma. Huvudpersonen då var professor Mary Uhl-Bien, från ”The Institute for Innovative Leadership” vid universitetet i Nebraska. Det blev ett samtal om hur vi kan förstå hennes Complexity Leadership Theory och om hur hon kan förstå hur vi jobbar och vad vi strävar efter i MiL Institute.

Den här gången träffas vi för att vinka av Magnus Larsson, MiLare och forskare vid Copenhagen Business School som ska tillbringa en månad som gästforskare hos Mary i Nebraska. Det är Lena Bergström, MiLs VD, och jag som står för vinkandet, eller rättare sagt, för utfrågningen. För egentligen är syftet med lunchen något av en lustfull självrannsakan och provokation av tankar kring vad vi gör och hur.

Innan servitören hunnit till vårt bord lägger vi in vår beställning hos Magnus – “Ge oss något att tugga på innan du åker”.

När vi skyndar oss tillbaka till kontoret två timmar senare är jag lätt frustrerad över att vi fick vad vi bad om. Tankarna virvlar runt i huvudet som sandkorn som grumlar vattnet tills bottnen sätter sig igen där någon (i detta fall Magnus) trampat fram.

Det sista vi pratade om var frustration. Att vi borde erbjuda och iscensätta mer frustration. Både i rummet när vi jobbar med en grupp och i samtal med uppdragsgivare. Att varken curla eller för snabbt acceptera det som sägs utan hålla emot, frustrera processen lite. En vansklig balansgång, den mellan frustration och gratifikation, men avgörande för lärande och utveckling.

Jag försöker hålla fast vid det nu när jag går uppför trappan till kontoret, skorna fulla av sten som skaver efter vårt samtal.

/Johanna Steen, MiL Institute

on

Jag var med på ett något annorlunda MiLseminarium i veckan. Istället för den sedvanliga konferenslokalen samlades vi i Litteraturens hus på Lilla torg i Malmö - ett korsvirkeshus från 1600-talet med knarrande golv, imponerande träbjälkar och gröna plaststolar.

Inbjuden talare var Geshe Pema Dorjee, en tibetansk munk som från sin bas i Indien reser världen runt och föreläser om buddistisk filosofi. Denna gång hos oss i Malmö under rubriken: "Individuality, wisdom and interdependency".

I vinröd dräkt, med milda ögon och ett stillsamt leende är han sinnebilden av en vis man - en stark kontrast till den vanliga ledarskapskonsulten och från det att jag stiger in i rummet blir jag väldigt medveten om mig själv. Plötsligt känns datorn och de två mobiltelefonerna i väskan lika malplacerade och fel som om jag hade varit statist i en kostymfilm. Mina rörelser verkar onödigt jäktade när jag går över golvet och när jag letar i väskan efter min penna. En väska full av saker som jag inte behöver men som jag alltid bär omkring på.

Jag undrar vad han tänker när han ser ut över gruppen som har samlats för att lyssna till honom och jag blir lite osäker på hur man ska bete sig med vis munk i rummet. Ska man ta i hand? Visa sin vördnad?

När jag i pausen går fram till honom där han sitter i en vinröd plyschfåtölj i rummets blickfokus måste jag ställa mig på knä för att kunna prata med honom på samma nivå - något annat hade varit otänkbart och bara efter någon minut värker benen.

Innan jag ställt min fråga avväpnar han mig med att jag ser väldigt tuff ut. Jag antar att han menar på grund av mitt korta hår. Jag rufsar till det och hör mig själv säga att jag kanske ser tuff ut på utsidan men att jag är mjuk inuti. Jag skakar hand (till slut) och han håller kvar den lite längre än vi normalt gör.

Inför seminariet har jag fått höra att det han talar om kan uppfattas som enkla och nästan banala sanningar men att det är något i hans sätt som ger dem en annan kraft eller inverkan. Nu när jag skriver detta kan jag se att det jag främst grubblar över är vad hans person och förhållningssätt väckt hos mig, inte just vad han pratade om.

I mötet med något så olikt - fick jag se glimtar av mig själv och av min kontext. Saker som kanske bara syns när man slänger in en munk i rummet.

Geshe Pema Dorjee tar upp vikten av att hysa medkänsla för alla vi möter, oberoende av status eller av hur nära vi står varandra. För den här gruppen åhörare är det antagligen inga nyheter. Kanske till och med en självklarhet. Saker vi vet, intellektuellt - men har vi förstått det? Har jag förstått det? Den sortens förståelse som känns i kroppen och som är omöjlig att ignorera? Som kommer av att ha upplevt konsekvenserna av det ena förhållningssättet och av det andra och som får en att sträva efter att låta medkänslan vara styrande i mötet med andra och inte bara en av många faktorer (tillsammans med lyhördhet, öppenhet och tydlighet).

"What is the most important thing to develop?" frågar han och svarar själv: "Self-trust or self-confidence". Han skiljer sen på sann och falsk självkänsla där den sanna är: "based on truth, correct information and compassion." "The only way to have self-confidence is to love others".

Tänk att inte bara veta det utan att leva det.

Det påminner mig om en deltagare som inför en samtalsträning påpekar att medan han för sin del vet skillnaden mellan en öppen och en stängd fråga så är det inte säkert att resten av gruppen gör det. Två dagar senare sammanfattar samme deltagare:

"Jag kan inte komma över hur svårt det är att ställa öppna frågor. Men nu när jag har sett och upplevt skillnaden mellan en öppen och en stängd fråga så vill jag jobba vidare med det."

Geshe Pema Dorjee tar tillfället att lyfta upp att det här med meditation är allvarliga saker:

"It is training to the mind. You have to take it seriously or you may go crazy."

Han berättar om hur han vid ett tillfälle skulle leda en grupp i en meditation om tomhet. Efteråt ber han dem dela med sig av sina erfarenheter från meditationen men ingen säger något. Han utmanar dem att de bara har låtsats meditera om tomhet:

"The truth is you should have asked me how to do meditation on emptiness. You should have said: Please explain it to us and lead us".

Under eftermiddagen på loftet på Lilla torg frågar Geshe Pema Dorjee flera gånger om det han pratar om - medkänsla, självkänsla och ömsesidigt beroende - är för svårt för oss "No, no" svarar vi, please continue.

Men kanske vi, precis som de som skulle meditera på tomhet, bara låtsades förstå? Jag kan inte låta bli att tänka att förståelse som kommer av att ha ägnat ett helt liv åt inre rannsakan och analys skiljer sig från kunskap man läst sig till eller från erfarenheter man inte har tagit sig tid att reflektera över. Och även om vi är bra på reflektion så slår nog Geshe Pema Dorjee oss på fingrarna.

"Everyone has to know what you know and know what you don't know", säger han. Kanske vi hellre skulle ha sagt: "Yes, this is difficult. Compassion is hard. Please explain it to us and lead us."

/Johanna Steen, MiL Institute
Strategiskt arbete i ledningsgrupper
MiLseminarium - 23 mars 2018 i Göteborg   Under seminariet kommer vi att försöka avdramatisera detta med strategiarbete. Vi vet att det mesta som har med strategi av många upplevs som ”flummigt...
Läs mer...
MiL Foundation Forum Leadership Conference 2018
Is cross-functional collaboration key for your organization to succeed? If so, welcome to a unique leadership conference where we explore challenges and possibilities in cross-functional collaborat...
Läs mer...
En kultur där vi gör varandra bra
MiLseminarium - 20, 21 och 24 november ...och ett ledarskap som inspirerar till förnyelse De flesta förändringsinitiativ ger inte önskade effekter. Inte heller våra ambitioner om förnyelse och agili...
Läs mer...
Steg mot tillit – en bok för chefer
"Tillit är ett av de tillstånd som du, som chef, förväntas skapa tillsammans med andra för att åstadkomma resultat. Tillit har också andra existensberättiganden. Tillit får oss att bli lyckligare och ...
Läs mer...
Strategi, hjärnan och ledningsgrupper - hur hänger de ihop?
Strategi, vad är det egentligen? Varför blir det ofta för lite strategiskt och för mycket operativt arbete i ledningsgrupper? Passar jag som chef i strategiska situationer? Hur fungerar hjärnan när de...
Läs mer...
Almedalsveckan: Vad sker om chefen testade mer och nöjde sig med ”gott nog”? Hur kan vi ompröva misslyckandets värde?
Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. Vårt program avslutas med en reflektion kring de samtal som förts under dagarna ...
Läs mer...
Almedalsveckan: I en kultur som är besatt av framgång - hur kan vi ompröva misslyckandets och förnöjsamhetens värde?
Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. I ett inledande panelsamtal möter du våra värdar och de frågor de kommer lyfta u...
Läs mer...
Almedalsveckan: Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde?
Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. Axel Carlberg, doktor i etik, är värd för ett samtal kring vikten att ompröva mi...
Läs mer...
Almedalsveckan: Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen
Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. Johanna Malmström och Johanna Steen är värdar för en workshop där du får möjligh...
Läs mer...
Almedalsveckan: På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen?
Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. Göran Alsén, MiL Institute och Björn Zackrisson, Skånevård Sund, söker efter djä...
Läs mer...