Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. Vårt program avslutas med en reflektion kring de samtal som förts under dagarna kring vikten att testa, våga lida nederlag och förhålla sig till vad som är ”gott nog”.

Under denna vecka i Almedalen har vi utforskat tre olika frågor som vi på olika sätt kommer i kontakt med eller påverkar oss i vår vardag. Nu möts vi för en avslutande reflektion.

Axel Carlberg har lett oss i ett mer existentiellt samtal kring konsten att misslyckas och våga lida nederlag. Göran Alsén och Björn Zackrisson har lett oss i ett seminarium kring vikten att bejaka experimenterande i hur vi organiserar oss i vardagen. Johanna Malmström och Johanna Steen har bjudit in till en workshop där vi tittat på vår vardag utifrån frågan ”Vad är ”gott nog” och vad skulle hända om jag tog gott nog på allvar?”

Missa inte den avslutande reflektionen där våra samtalsvärdar delar med sig av observationer, frågor och spaningar från de två dagarnas samtal, seminarier och workshops.

Väl mött i Almedalen!
Johanna Steen,
MiL Foundation Forum

Avslutande panelsamtal

Onsdagen den 5 juli klockan 12:00 - 12:30 i Donnerska huset, Donners plats 1 i Visby

Vad sker om chefen testade mer och nöjde sig med ”gott nog”? Hur kan vi ompröva misslyckandets värde?

En avslutande sammanfattning och reflektion kring vikten att som chef och ledare främja mer experimenterande i vardagen; att våga lida nederlag och ompröva misslyckandets värde, samt att ta på allvar frågan om vad som är ”gott nog”– vad är en ”god nog” människa, chef, medarbetare, förälder, vän och vad får det för konsekvenser att sluta sträva efter det ”perfekta” och nöja sig med ”god nog”? Under samtalet sammanfattas lärdomar och insikter från seminarieledare och deltagare med avslutande kommentarer om framtiden.

Läs mer i Almedalsveckans officiella program – 5 juli →

Vårt program

4 Juli

12.30-12.50 – I en kultur som är besatt av framgång – hur kan vi ompröva misslyckandets och förnöjsamhetens värde? →
– inledande panelsamtal

12.50-14.15 – Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– samtal i filosofisk anda om vad som är sant, viktigt och värt att kämpa för i livet

14.30-15.45 – På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen? →
– seminarium där vi söker goda exempel på systematisk djärvhet och experimenterande i organisationer

16.00-17.30 – Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen. →
– workshop där vi (du) utforskar vad som hade hänt om du faktiskt tog "gott nog" på allvar

5 juli

08.00-09.15 – Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– samtal i filosofisk anda om vad som är sant, viktigt och värt att kämpa för i livet

09.30-10.30 – På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen? →
– seminarium där vi söker goda exempel på systematisk djärvhet och experimenterande i organisationer

10.45-12.00 – Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen. →
– workshop där vi (du) utforskar vad som hade hänt om du faktiskt tog "gott nog" på allvar

12.00-12.30 – Vad sker om chefen testade mer och nöjde sig med ”gott nog”? Hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– avslutande panelsamtal

Följ oss på fb.com/milinstitute

Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. I ett inledande panelsamtal möter du våra värdar och de frågor de kommer lyfta under de kommande dagarna.

Varför är MiL i Almedalen och vad är det vi bjuder in till?

Det här är tredje året MiL är i Almedalen, en plats och ett sammanhang som jag personligen hade många fördomar om innan jag själv hade varit här. Den typ av utforskande samtal och möten som vi vanligtvis vill bjuda in till är beroende av en viss mån av närvaro, öppenhet och sårbarhet - är den typen av utbyte möjligt under Almedalsveckan? Men de två senaste årens erfarenheter i Visby får mig att tro att det inte bara är möjligt att mötas, utan att platsen, sammanhanget och folket där ger en ytterligare dimension till samtalen (om vi ger varandra en chans).

Att vara isolerade på en ö förstärker för mig den underliggande känsla av samhörighet som jag alltid har med mig in i de samtal som MiL Foundation Forum bjuder in till, det vill säga att det är vi som är här just nu i rummet som delar denna tid på jorden, vi som kommer leva och dö inom samma tidspann, och på så sätt hör vi ihop även om vi har olika idéer om saker och ting. På så sätt finns det mycket att lära av varandra. Att mot den bakgrunden vara i ett sammanhang där inte bara politiker och journalister pratar om det samhälle vi lever i och dess utmaningar, utan där alla olika typer av organisationer, intresseföreningar och eldsjälar samlats för att lyfta de samhällsfrågor som just de brinner för, känns ytterst meningsfullt och viktigt ur ett ledarskapsperspektiv.

Vad vi hoppas bidra med är ett rum för dialog - vi vill komplettera debatten med ett utforskande samtal kring de viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor vi möter i vår vardag. Vi som medverkar i Almedalen har under lång tid och i många olika sammanhang jobbat med att utveckla organisationer och dess ledarskap så inför årets Almedalsvecka frågade jag Axel Carlberg, Göran Alsén och Johanna Malmström -om ni fick välja fritt - vad är det för frågor och ledarskapsutmaningar som ni skulle vilja bjuda in till att prata om? Vad är det för frågor ni själva skulle vilja utforska och förstå bättre i detta sammanhang?

Resultatet är ett program där vi på olika sätt närmar oss kritiska situationer och företeelser där människans/chefens/organisationens villkor ställs på sin spets, där ”kruxet” uppstår för oss som idag lever och verkar i en kultur som är besatt av att uppnå framgång och perfektion och undvika nederlag och misslyckande.

I detta inledande samtal får vi möta våra samtalsvärdar från MiL och höra mer om deras bakomliggande fråga, vad de bjuder in till och vad de hoppas på. Vår ansats bottnar i frågor som vi är intresserade av men inte har svaren på och i vår nyfikenhet. Vi hoppas att möta er nyfikenhet och era frågor i Donnerska husets aula.

Väl mött i Almedalen!
Johanna Steen,
MiL Foundation Forum

Inledande panelsamtal

Tisdagen den 4 juli klockan 12:30 - 12:50 i Donnerska huset, Donners plats 1 i Visby

I en kultur som är besatt av framgång - hur kan vi ompröva misslyckandets och förnöjsamhetens värde?

Under samtalet introduceras tre frågor som vi kommer utforska närmare under dagen: Vad är det som gör att vi inte tillämpar ett mer experimentellt förhållningssätt i våra organisationer kring former för arbete, organisation och ledning? I en kultur som är besatt av framgång - hur kan vi ompröva misslyckandets värde? När kraven på att prestera och leverera är höga, vad innebär det att leva och leda sitt liv ”gott nog”?

Läs mer i Almedalsveckans officiella program – 4 juli →

Vårt program

4 Juli

12.30-12.50 – I en kultur som är besatt av framgång – hur kan vi ompröva misslyckandets och förnöjsamhetens värde? →
– inledande panelsamtal

12.50-14.15 – Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– samtal i filosofisk anda om vad som är sant, viktigt och värt att kämpa för i livet

14.30-15.45 – På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen? →
– seminarium där vi söker goda exempel på systematisk djärvhet och experimenterande i organisationer

16.00-17.30 – Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen. →
– workshop där vi (du) utforskar vad som hade hänt om du faktiskt tog "gott nog" på allvar

5 juli

08.00-09.15 – Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– samtal i filosofisk anda om vad som är sant, viktigt och värt att kämpa för i livet

09.30-10.30 – På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen? →
– seminarium där vi söker goda exempel på systematisk djärvhet och experimenterande i organisationer

10.45-12.00 – Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen. →
– workshop där vi (du) utforskar vad som hade hänt om du faktiskt tog "gott nog" på allvar

12.00-12.30 – Vad sker om chefen testade mer och nöjde sig med ”gott nog”? Hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– avslutande panelsamtal

Följ oss på fb.com/milinstitute

Under Almedalsveckan 2017 lyfter MiL Foundation Forum viktiga samhälls- och ledarskapsfrågor i Donnerska husets aula. Johanna Malmström och Johanna Steen är värdar för en workshop där du får möjlighet att utforska vad som hade hänt om du tog frågan ”Vad är gott nog?” på allvar i din vardag.

Varför är ett samtal på det här temat viktigt?

Ända sedan vi i mars formulerade rubriken ”Vad är gott nog?” har jag burit med mig frågan i mitt arbete, vilket har varit passande för det har varit en vår rik på nya uppdrag och möjligheter. Flera gånger har jag kommit på mig själv att säga ”Ok, det är gott nog.”, både till mig själv och till kollegor. Ofta i samtal där vi organiserat oss för att möta någon form av ovisshet och där vi nått en gräns - mer eller mindre påtaglig - där en ytterligare ansträngning i tid och energi inte skulle ha någon mening eller effekt på utfallet.

Frågan ”Vad är gott nog?” har funnits med med mig i förberedelse och i eftertanke och samtidigt vet jag att om jag verkligen skulle ta den på allvar och låta min vardag filtreras genom den skulle jag vara tvungen att göra några radikala förändringar i min tillvaro, vilket känns både kittlande och skrämmande. Och jag tror inte att jag är den enda, nej jag vet att jag inte är ensam i det här och det är därför ett samtal på det här temat är viktigt. Vi lever i en tid där vi ständigt konfronteras med vår otillräcklighet, våra svagheter och våra brister men inte på ett stärkande sätt där resultatet är att vi kan vila i att vi är människor och där vi känner gemenskap med andra. Inte i stil med ”Det som är, är i sig själv nog”. Nej, det är en konfrontation med en omöjlighet som lämnar oss isolerade och försvagade. Vi kan omöjligt kontrollera för allt och när vi jämför oss med photoshopade modeller eller har ”maskinens kapacitet” som ideal kommer vi alltid att komma till korta. I en samtid där vi förväxlat frihet med valfrihet och ständigt ställs inför beslut där vi kan välja fel är det svårt att nöja sig med ”gott nog” och lätt att dras med i illusionen att det finns ett ”perfekt val”. Vi är ansatta från så många olika håll med (inre/yttre) krav på prestation och perfektion att det är lätt att känna sig överväldigad och mindre benägen att visa sig sårbar - mer tid ägnas åt att  ”säkra” mer och mindre åt att ”pröva”.

Vad hoppas ni på?

Vad Johanna Malmström och jag bjuder in till är ett tankeexperiment som å ena sidan är högst personligt för det rör ditt liv och din vardag men å andra sidan är högst allmängiltigt och mänskligt. Vad skulle vilja se är ett möte - med en själv och med andra. Att var och en lämnar, dels med kroppsminnet att den här typen av möten är möjligt (i Almedalen av alla ställen), dels med början på tankar att ta vidare på hemmaplan. Jag har starka minnesbilder från förra året då vi också var i Donnerska husets aula och hade nära och meningsfulla samtal kring vad det är vi bär med oss hemifrån om hur vi ska vara och tillsammans med de andra i rummet reflekterade kring hur dessa värderingar och normer påverkat oss i vår vardag.

Vi säger ofta att vi vill att folk ska lämna med fler frågor eller andra frågor än de som de kom dit med, ibland för att sänka förväntningarna på att vi eller de själva ska leverera några svar, men jag tror aldrig jag sagt det med mer emfas än denna gång - att få fatt i en ny fråga eller möta en ny människa är gott nog.


Väl mött i Almedalen!

Johanna Steen

Workshop

Tisdagen den 4 juli klockan 16:00 - 17:30 och onsdagen den 5 juli klockan 10:45 - 12:00 i Donnerska huset, Donners plats 1 i Visby

Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen

Vi lever i en samtid som starkt betonar prestation, självförverkligande och egna val i princip alla livsdomäner, tillsammans med en föreställning om att det perfekta både är eftersträvansvärt och uppnåeligt

I en workshop stannar vi upp och utforskar den egna vardagen och ställer oss frågan ”vad är gott nog?”. Vad är en ”god nog” människa i Sverige 2017? ”God nog” samhällsmedborgare, förälder, kollega, medarbetare, chef?

Läs mer i Almedalsveckans officiella program – 4 juli →
Läs mer i Almedalsveckans officiella program – 5 juli →

Vårt program

4 Juli

12.30-12.50 – I en kultur som är besatt av framgång – hur kan vi ompröva misslyckandets och förnöjsamhetens värde? →
– inledande panelsamtal

12.50-14.15 – Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– samtal i filosofisk anda om vad som är sant, viktigt och värt att kämpa för i livet

14.30-15.45 – På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen? →
– seminarium där vi söker goda exempel på systematisk djärvhet och experimenterande i organisationer

16.00-17.30 – Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen. →
– workshop där vi (du) utforskar vad som hade hänt om du faktiskt tog "gott nog" på allvar

5 juli

08.00-09.15 – Om vikten att våga lida nederlag – hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– samtal i filosofisk anda om vad som är sant, viktigt och värt att kämpa för i livet

09.30-10.30 – På jakt efter den lekfulla och djärva organisationen – hur skapa mer experimenterande i vardagen? →
– seminarium där vi söker goda exempel på systematisk djärvhet och experimenterande i organisationer

10.45-12.00 – Vad är gott nog? Om prestation, perfektion och press i vardagen. →
– workshop där vi (du) utforskar vad som hade hänt om du faktiskt tog "gott nog" på allvar

12.00-12.30 – Vad sker om chefen testade mer och nöjde sig med ”gott nog”? Hur kan vi ompröva misslyckandets värde? →
– avslutande panelsamtal

Följ oss på fb.com/milinstitute

Den 6 december 1995 avslutades det fjärde MiLprogrammet för unga chefer, MUC 4, och 16 unga ledare begav sig hem från MiLgårdarna i Klippan. Redan året därpå var de flesta av dem åter på plats för att reflektera över året som gått och bygga vidare på det lärande och de relationer som etablerats under programmets gång. Denna första återträff blev startskottet för en tradition att mötas varje år för två dagar av lärande och reflektion runt om i Sverige och när gruppen nu, 20 år senare, återvänder till Klippan får vi möjlighet att ta del av deras resa.

”MUC 4 är ett 25-dagars ledningsutvecklingsprogram som löper över 267 dagar”

MiLprogrammet för unga chefer 4 var ett 25 dagar långt program fördelat över fem internat under en niomånadersperiod. Deltagargruppen bestod av 16 chefer från vitt skilda företag och organisationer, fem kvinnor och 11 män. Programmet fokuserade på det personliga ledarskapet, affärsmannaskap, teamutveckling och förändringsledning. Som en del av deltagarnas lärande genomfördes också fyra affärsprojekt, där de under handledning av MiLkonsulter arbetade för att besvara skarpa frågeställningar i en organisation utanför den egna.

En av de 16 deltagarna var Martin Peters som vid programmets start var nybliven försäljningschef för BASF Sverige. Det tyska moderbolaget med 150 000 anställda skulle bilda en nordisk organisation och Martin skulle ingå i ledningsgruppen för papperskemi. MUC 4 var avsett att stötta honom i denna nya utmaning att skapa samverkan och lagkänsla i en organisation vars medlemmar var geografiskt spridda över hela Norden. För Martin var den stora behållningen av programmet Action Reflection Learning-filosofin: ”Det största för mig var det samlade lärandet i våra reflektioner. Att få landa i en annan persons upplevelse och vara kvar där, att inte bli avbruten – i betydelsen att nu är vi hos dig och delar din upplevelse och till slut så blir det också en del av min upplevelse.

MUC 4, hur 267 dagar blev 7000+ dagar

När den 267e dagen inföll i december 1995 hade Martin ingen aning om att processen skulle fortsätta i ytterligare 7000 dagar. Det enda han visste säkert var att han inte ville att det skulle ta slut: ”Det fanns en känsla av att vilja komma längre, att hålla samman, en saknad när vi skiljdes åt. Jag kommer inte ihåg det förlösande men det var Mats Sundgren, Agneta Bremander och jag (i samsyn med flera…), som tog initiativet till den första träffen på temat ”Manligt och Kvinnligt”. Vi gjorde det för det fanns ett behov av att förvalta det fina vi hade varit med om och ge det fortsatt näring.”

Allt sedan den första samlingen har upplägget alltid varit detsamma: torsdag lunch till lördag lunch men efter den första återträffen i Klippan som faciliterades av MUC 4’s programchef, Hans Fribergh, har MUC 4 teamet varit autonoma. ”Under programmet lärde vi oss att alla människor behöver känna sig sedda, hörda och bekräftade och det har vi praktiserat. Vi blev snabbt självgående och har utvecklat gruppens egenart. Värdet och lärandet i att tio-talet personer reflekterar över året som har gått är ju gigantiskt. Vi har sådan rikedom i gruppens egna erfarenheter. Behovet av att spä på med mer teoretisk kunskap har inte varit huvudfokus, men ändå fått en plats vid våra reunions. Vi har fått verktygen att hålla vår verklighet levande. Vi har lärt oss att vårda, utveckla och värna vår egen verklighet, mycket tack vare MiL, Hans Fribergh och ARL®-metodiken.”

Återträffarna som spänner över två dygn kan oftast delas upp i två olika delar; den mindre delen utgör temat för återträffen och den större består av reflektionen över året som gått. Värdskapet för dagarna roterar mellan olika mindre grupper som bestämmer plats och tema. I vissa fall kan träffen också tjäna som en arena för någon av deltagarna att provköra nya idéer inför nästa karriärsteg – exempelvis från chef till konsult. Mellan träffarna har gruppen annars inte så mycket kontakt men ibland under åren har det uppstått samarbeten och utbyten som blomstrat under en viss tid.

Långa relationer och djupt lärande eller djupa relationer och långt lärande

Tiden går och gruppen består: ”Det här är ett gäng som hållit ihop längre än vissa äktenskap. 20 år, kan du tänka dig ett sådant djup? För Martin är forumet som gruppen står för ovärderligt. Han minns särskilt när han för 15 år sedan valde att inte flytta till Helsingfors med jobbet och istället skulle förhandla ut sig: ”Vem ska man annars prata med i en sådan sits? Har man tur så har man syskon eller en förstående fru men det här är ju ett professionellt ”frirum”. En grupp som vet hur företag fungerar och som kan sätta ord på vad som händer i sådana passager.” Det är det gemensamma lärandet som är det unika för Martin som menar att det har varit en förmån att få vara del av en professionell gemenskap som både har bredd och djup: ”Jag hade klarat mig väl även på egen hand men det här är ett privilegium för det öppnar fler dimensioner. Annars kanske man förtränger vissa saker eller missar vissa möjligheter att växa. Jag har fått mycket inspiration och lärdom från andras utveckling. Det är 20 år som har gått nu och redan efter 3-4 år så hade vissa gjort spännande karriärsteg som vi andra kunde lära av. Det är unikt med ett forum som varken är politiskt eller hotfullt. Det har varit otroligt värdefullt att ha ett sådant ”frirum” där vi kan släppa fasaden, kliva ut ur vårt ekorrhjul ett par dagar och komma djupare.”

Karin Rosander, idag informationsdirektör på Åklagarmyndigheten är också hon alumni från MUC 4:
”För 20 år sedan skapades en total tillit inom gruppen. Här finns ingen prestige, ingen konkurrens och inget behov av självhävdelse. Det innebär att du kan sänka garden och öppna dig, om du vill, men också att du lyssnar, tar emot och lär på ett sätt som inte alltid finns i vardagen”, berättar Karin som fortsätter: ”Jag har haft förmånen att kunna vara med på samtliga återträffar. Träffarna är oerhört värdefulla för mig. Du stiger ut ur den vanliga världen i två dygn och in i en alldeles egen värld, befolkad av de människor som skapade den, och du vet att du på lördag eftermiddag kommer att vara full av intryck och nya insikter.”

20 år lägger en bra grogrund för fortsatta samtal

Den 27-29 augusti 2015 var MUC 4 tillbaka i Klippan, en återkomst som väckte många minnen: ”Det var mycket speciellt att vara tillbaks där allting började. Vi hade vår första reunion i Klippan 1996, men sedan dess har vi varit på andra ställen. Jag hade inte varit där alls på 19 år och det var känslosamt att återse köket i Villan, det stora trädet där vi hade debriefing efter en konflikt, ängen där vi vimsade runt med ett rep – och inte minst stocken, berättar Karin Rosander och får medhåll av Martin Peters:
”Stocken” var den första teamövning vi gjorde under programmet och 20 år senare står vi där igen. Känslan av samhörighet var gripande. 20 år av konstruktiv förtroendefull gemenskap.
 Hisnande härligt, (om än bara 30 cm över marken) och innan vi löste upp vår jubileumsträff, grundades känslan av att våra reunions kan komma att bestå även för de kommande 20 åren”.

Jubileet till ära var Lena Bergström, VD för MiL Institute med på plats för att fira gruppen och överlämna en gåva, en ny personlig reflektionsbok åt var och en. ”En mycket passande gåva, avslutar Martin, då boken vi fick 1995 gjort sitt.”

Avslutningsvis

I en tid där vi förväntar oss allt mer av teknologin och allt mindre av varandra är det särskilt inspirerande att ta del av MUC 4s berättelse om hur långa relationer och nära gemenskap bygger lärande. Det är en historia som styrker MiLs tro på den kraft som finns i att skapa ett rum för reflektion, samtal och utbyte där man kan mötas både som chef och människa och lära av varandra. Att resan fortsätter 20 år efter det officiella programmet avslutats bekräftar ytterligare vår övertygelse att det är gruppen själv som är den verkliga skådeplatsen och motorn för utveckling.

Ett stort tack till hela MUC 4 för att vi har fått ta del av er historia och ett särskilt tack till Martin Peters och Karin Rosander för era bidrag. Avslutningsvis vill vi önska er lycka till på den fortsatta resan.

Johanna Steen, MiL Institute
Programchef i MiLprogrammet för nya chefer, MUC 28

Vad händer när frågan vi ställer oss är fel?

I min värld, i konsultens värld, sätts en ära i att ställa kraftfulla frågor i precis rätt ögonblick. Det finns en nästan mytisk tro på den rätta frågans förlösande kraft. Det är den tajmingen som kunden förväntar sig och betalar för.

”När börjar och slutar en våg?” är en sådan fråga med förlösande potential. Inte för att det är rätt fråga att ställa, utan för att den så tydligt visar konsekvensen av att ställa FEL fråga, och göra det under en längre tid.

Låt mig berätta varför…

Herr Palomars öde

Det var på en workshop i Köpenhamn förra året som jag först kom i kontakt med frågan om vågens början och slut. Vi var ett 40-tal skandinaviska organisationskonsulter som samlats för att utforska ett nytt sätt att förstå komplexitet i små och stora förändringsprocesser.

Vid morgonreflektionen dag två berättar en av de danska konsulterna om den italienske författaren Italo Calvino och dennes romanfigur Herr Palomar.

Herr Palomar hade föresatt sig att besvara frågan "När börjar och slutar en våg?" och tillbringar därför en vacker sommardag på en solig sandstrand. Kanske var det för att jag själv befann mig i ett kallt novembermörkt Köpenhamn som Herr Palomars öde berörde mig så starkt. Bilden av Herr Palomar på stranden, i stånd med att skapa sann kunskap om vågen genom att "fånga alla dess samtidiga beståndsdelar utan att försumma en enda" (s8.), gjorde mig mycket sorgsen. För istället för att tillbringa en dag med att se ut över havet och vågorna och känna solen som värmer, en ljummen vind och len sand mellan fingrarna; istället för att lämna stranden uppfylld av havets storslagenhet och av den salta doften av hav och tång; istället för att lämna med rymd i sinnet, värmd själ och lätt hjärta går Herr Palomar hem "med nerverna lika spända som när han kom och ännu mer osäker på allt." (s.12)

Att gå miste om det storslaget vackra

”När börjar och slutar en våg?” är en kraftfull fråga för den visar på det dåraktiga i att förlora sin dag, sitt liv åt ett sådant företag. Herr Palomar ägnar dagen åt att försöka fånga, en gång för alla, detta fenomen så att han kan säga att han förstår det, och i takt med att hans tvivel gror, växer också hans beslutsamhet. Om han bara kunde begränsa sina observationer till "låt oss säga tio meter kust och tio meter hav, kan han få till stånd en sammanställning av alla vågrörelser som upprepas där med olika frekvens inom en given tidsperiod.” (s.10)

En kan välja att skratta, gråta eller för den del vara likgiltig inför Herr Palomar som med sina underliggande antaganden om verklighetens natur och hur en kan få vetskap om den, missar vad vi som betraktare intuitivt kan känna är det viktiga, det potentiellt värdefulla vid besöket på stranden. I sitt försök att stänga in vågen i dess början och slut, släcker han ner de organ, hjärtat och själen, som bäst kan förnimma dess varande och tillblivelse.

Herr Palomar letar efter den bästa utkiksplatsen men sluter sig själv för att ta in det som finns att varsebliva. Frågan "När börjar och slutar en våg?" stänger ute horisontens löfte, havets doft och solens strålar och klassar dem som ovidkommande ty Herr Palomar är upptagen av det han satt sig för att göra och inte intresserad av "vaga sinnesförnimmelser" (s.7).

När det viktigaste är osynligt för ögonen

Det är lätt att stå vid sidan och se konsekvensen av Herr Palomars fråga: ”Om det inte vore för hans otålighet att nå ett fullständigt och slutgiltigt resultat i sin visuella verksamhet, skulle betraktandet av vågorna vara en mycket vilsam övning för honom och kunna rädda honom från neurasteni, infarkt och magsår.” (s.10)

Men för mig är det också lätt att se kopplingen till min verklighet och det var så frågan drabbade mig i Köpenhamn:

Hur ser det egentligen ut i min vardag? Hur mycket tid spenderar jag på att försöka fånga och förstå; att identifiera och redan ut så att jag sen kan gå vidare, ta mig framåt i världen?

Hur ofta går jag inte miste om det som verkligen är värt att uppmärksamma och förnimma? I mina vardagliga interaktioner, i mina relationer och uppdrag? I mitt liv? Hur ofta missar jag lösningen eller är med och skapar problemet genom att krampaktigt försöka få fatt i det faktiska, det jag kan veta och kontrollera?

"….det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen." (s.72) lär sig Lille Prinsen i Antoine de Saint-Exupérys saga. Så… vilket sinne känner vi med i vår vardag? Vad lyssnar vi efter? Vad skulle hända om vi höjde blicken? Vad skulle vi då komma i kontakt med? Vilken verklighet och dimensioner?

När frågan förblindar

Vad Herr Palomar upptäcker den där dagen på stranden, är att hans ansats gör honom blind för havets relationella beskaffenhet, dess osvikligt flytande gränsdragningar. Därför är hans ansträngningar utan lön:

”Man kan, med ett ord, inte iaktta en våg utan att ta med i beräkningen de komplicerade faktorer som medverkar till att forma den och de likaledes komplicerade den ger upphov till. Dessa faktorer varierar ständigt, varför en våg alltid är olik en annan våg; men det är också sant att varje våg är lik en annan våg, även om den inte är omedelbart närliggande eller efterföljande; det finns alltså former och led som upprepar sig, även om de är oregelbundet fördelade i rum och tid.” (s.8)

Ska vi nöja oss med en dag på stranden?

Jag hade kunnat sluta min berättelse här och låta den stanna vid en uppmaning att vara mer närvarande, att se mer, att inte gå miste om det vackra i dagliga möten. Ni skulle då kunna arkivera den som en nyttig påminnelse om att även se med själ och hjärta, att inte förlora er i detaljer utan ta ut perspektiven med jämna mellanrum. Vi hade kunna nöja oss med det och efter vår imaginära dag på stranden gå tillbaka till jobbet och fortsätta stycka sönder dagen, stycka sönder verkligheten, stycka sönder våra upplevelser för att kunna kontrollera det oförutsägbara och ofattbara som är livet.

För visst har det storslagna, det poetiska och sköna en given plats i världen; det ger oss ett andrum för att orka göra vårt jobb. Men vad jag vill förmedla, är att det kan vara mycket mer än ett rum dit vi går ibland för att hämta andan. Det finns utrymme för andra sinnen, för andra former av varande, andra sanningar i den värld vi befinner oss i mellan 9-17.

Faktum är att de fenomen och utmaningar vi idag möter - de hav och vågor vi brottas med - bäst kan förstås, förnimmas och ledas, om vi slutar ställa oss frågor om dess början och slut och istället kastar oss ut i vattnet och låter oss drabbas av de upplevelser och lärdomar som uppstår i mötet.

En värld där det ofattbara har en självklar plats

Detta för mig tillbaka till där jag började min berättelse, till Köpenhamn och den workshop som Patricia Shaw, professor vid University of Hertfordshire och grundare av "The Complexity and Management Center" kallat oss till.

Vi sitter i en trång vindslokal i VerdensKulturCentret. Det är Allhelgonnahelg. Vi är där för att med hennes hjälp, stanna upp och uppmärksamma vilken förståelse av verkligheten vi utgår från när vi gör vårt arbete; vilka antaganden som styr oss när vi, inom oss, väljer en fråga före en annan, ett rätt ögonblick framför ett annat; hur vi beslutar vilka observationer och frågor som är relevanta och vilka vi kan låta oss gå förbi; vi är där för att öppna upp för möjligheten att ställa andra förlösande frågor - till oss själva och till de vi jobbar med.

"Vi är vana att tänka på, se och uppleva verkligheten som om den bestod av separata TING, avskilda från oss själva och som behöver ledas." säger Patricia Shaw och ger oss ett enkelt papper med fram- och baksida. På den ena sidan står beskrivet några antaganden kring förändring som utgår från den ”traditionella” linjära världsbild som de flesta verktyg och förklaringsmodeller vi använder oss av grundas i. Hon fortsätter: ”Komplexitetsteori vill bjuda in er att tänka på, se och uppleva verkligheten som ett flöde mönstrade händelser och aktiviteter, i vilket vi är olösligt uppbundna." och så vänder hon på bladet.

En ständig förhandling

Två möjliga dagar på stranden. Två möjliga utgångspunkter. Den ena leder till att vi mer ägnar tiden åt att försöka lösa problem och besvara frågor likt "När börjar och slutar en våg?"; den andra till att vi utforskar mysteriet som är havet genom att vara där på stranden, insupa dagen med alla sinnen vi har oss tillgodo, öppna för vilka frågor vi än kommer därifrån med.

Det är en återkommande förhandling - vilken sorts dag på stranden vill jag ha och tillåts jag ha idag? Jag har brottats länge med hur jag ska förhålla mig till den värld jag lever och verkar i och trots att jag lever med strävan att tillbringa mer tid att utforska mysterier har jag förstått att det alltid kommer vara en ständig (inre och yttre) brottningsmatch.

"Riktigt goda samtal" - en personlig inbjudan

Den här texten är min personliga inbjudan till dig. MiL Foundation Forum bjuder under hösten in till att utforska och skapa mening kring komplexitet och kontroll i den organisatoriska verklighet vi lever i idag.

Jag är värd för MiL Foundation Forums workshop på Världskulturmuséet i Göteborg den 24 november 2014. Jag hoppas på många "riktigt goda samtal". Du vet, utforskande samtal där en kommer i kontakt med sig själv, andra och den verkliga frågan; samtal där en får korn på något och fylld av energi vill fortsätta prata även när dagen är slut; samtal där en återvänder hem med halvfärdiga tankar som en vill involvera andra i. Den sortens samtal hoppas jag på vid vår workshop: "Att leda verksamhet är komplext ... men måste det också vara komplicerat?"

Johanna Steen, MiL Institute

PS. Vill du veta vad som stod på andra sidan bladet? Läs hur professor Patricia Shaw på en A4 beskriver förändring ur ett komplexitetsteoretiskt perspektiv. 

Johanna Steen, Programchef och handledare i MiL Institute. Utbildad psykolog med ideell bakgrund som idag designar och genomför ledarskapsprogram för en rad svenska företag, samt är programchef för MiLprogrammet för nya chefer.

Johanna värderar nyfikenhet, lek och reflektion högt och som passionerad improvisatör strävar hon efter att leva enligt improvisationsteaterns principer: ”Lyssna!” ”Bejaka!” ”Våga vara enkel!” ”Släpp kontroll!” ”Fira när du misslyckas!”

Samma principer ligger till grund för hennes arbete att rusta chefer och grupper att möta verksamhetens komplexitet och ovisshet - inte med rädsla och kontroll - utan med en stark organisatorisk gemenskap där tillit och deltagande lägger grund för framgång.